En klasskamrat till Lukas mamma gick bort för en vecka sedan, tragiskt nog gick hon samma öde till mötes som Lukas pappa. De skulle ha minnesstund för den avlidna i skolan och vet ni vad min son gör! Tar med sej egna pengar och köper en blomma till sin klasskamrat! Jag blev helt rörd och tagen av denna gest. Han hade dessutom sagt till flickan ”jag vet precis hur du känner det så du kan snacka med mej om du behöver”
Självklart är det ingen annan som kan veta hur det känns när ens förälder väljer att lämna jordelivet, tror man måste gått igenom det för att förstå. Lukas tyckte att minnesstunden var jobbig såklart, men det är bra att de kanske kan stötta varandra i frågor som kommer att komma i tonåren…
9 kommentarer
29 maj, 2009 kl 20:12
Jo, man måste gå igenom det för att förstå… Men det är verkligen inte meningen att man SKA förstå sånt när man är så liten. Herregud, jag var ändå vuxen och det var så sjukt jävla jobbigt och är fortfarande…
Förstår att du blev stolt, det var verkligen fint gjort av honom. Vilken empatiförmåga. Jag skulle ha varit stolt som en tupp om han varit min son. Kan inte bli annat än en toppenkille av honom!
Kram
29 maj, 2009 kl 21:51
Din ”lilla” kille har ett stor hjärta. Mitt i tragedin så behövs just sådana som honom som vågar visa här är jag – jag finns när helst du behöver.
Förstår att du blev varm i ditt modershjärta
KRAM
30 maj, 2009 kl 10:06
Vilken underbar gest! Tänk om alla haft sån empati… Det där kommer nog tjejen aldrig att glömma.
31 maj, 2009 kl 20:51
Fantastisk gest och fantastisk son! Jag blir helt varm i hjärtat.
31 maj, 2009 kl 22:50
Du har verkligen en underbar son!!..sådan mor sådan son
Kraaam
1 juni, 2009 kl 07:53
Åh, vad gullig din son är… Han verkar vara väldigt omtänksam. Kraaam
3 juni, 2009 kl 19:24
den killen har ett hjärta av guld. Lyckliga henne som har en så fin klasskamrat. Livet är så jäkla orättvist, barn ska INTE behöva gå igenom sånt hemskt. Men om de nu gör det så hoppas jag att de har en vän som Lukas <3
Kram på dig Lukas….
8 juni, 2009 kl 06:07
Förstår att det värmde i modershjärtat. Kram kram
9 juni, 2009 kl 09:22
Fantastiskt! Jag blir helt tagen, både av din son och av händelsen. I barn bor en fantastisk medkänsla och din son verkar ha förmågan att plocka fram den när det verkligen behövs. Att säga till någon att ”jag förstår hur det känns, för jag har varit där själv” är att lämna ut något stort av sig själv. Det är inte alla som varken kan eller vill det. All heder åt din son för att han vill och vågar.
Många kramar.